Låt oss gå från hållbara till motståndskraftiga städer

DEBATT Våra high-tech-städer är inte smarta om de inte kan tåla störningar. Så det är hög tid att börja prata om den resilienta staden, inte bara den hållbara. Det menar Susanna Elfors, hållbarhetsexpert och teknologie doktor i bebyggelseanalys.

Ordet ”hållbar” har blivit gängse och visst är hållbarhet ett bra begrepp, bättre än det diffusa ordet miljö. Men tyvärr har det devalverats. Det talas till exempel idag ofta om ”hållbar tillväxt”, vilket ju är en en självmotsägelse. Tillväxt är inte hållbart, alla vet ju att en växt inte kan växa för evigt, en vacker dag måste den vissna och dö. Så är det med allt; växter, planeter – och våra egna liv – allt tar slut. Sen är inte naturen i sig hållbar, ibland sker avbrott, vulkaner ödelägger ekosystem, kometer dödar arter och så vidare. Så i begreppet hållbar utveckling ingår en hel del hybris, visst styr vi vissa saker, men det är väldigt mycket vi inte rår på.

Därför borde vi också diskutera vår tillvaro här på jorden utifrån begreppet resiliens, som betyder ”förmågan att återhämta sig eller motstå olika störningar”. Det innebär att vi – istället för att tro att vi är ensamma är de som styr vårt och planetens öde – försöker anpassa oss efter det som sker.

Mänsklighetens uttag av naturresurser brukar ibland symboliseras av en höjdhoppare, liksom förstörelse av ekosystem och överskridande av andra planetära gränsvärden – samt ökad BNP. Precis som för hoppet blir kurvan allt skarpare, men till slut vänder det. Gravitationen drar hen obevekligt mot marken och madrassen. Om där finns en sådan, annars blir fallet hårt.  Madrassen som skyddar från den hårda marken är resiliensen. Hållbarheten kan hjälpa oss att göra kurvan mindre skarp – åtminstone så länge vi inte tror att den går att förena med tillväxt.

Vad har detta med städer att göra? Rent krasst kan vi konstatera att det inte finns några hållbara städer idag. Stockholm utsågs just till världens tredje mest hållbara stad och då är det nästan skrattretande att genomsnittstockholmaren förbrukar resurser för cirka tre planeter.

Vissa människor menar därmed att det enda sättet att skapa ett hållbart samhälle är att alla flyttar ut på landsbygden. Städerna kommer aldrig kunna försörja oss när kurvan pekar nedåt och höjdhopparen landar. De tänker då förstås på en omställd landsbygd där folk är i princip självförsörjande, inte en lantlivstillvaro med egen hästgård och två SUV:ar på gårdsplanen.

Jag vill tro att de har fel. Jag gillar städer och vill tro att vi kan göra dem resilienta och på sikt även någotsånär hållbara. Men det kräver en rejäl omställning på många områden som de som vurmar för hållbara städer sällan tänker på.

Ett samhälle med knapp tillgång till olja och andra naturresurser kommer inte att vara en ”smart stad”, på det sättet som vi idag ser smarta städer. Appar, hubbar, Internet of things med mera förutsätter intrikata system som är beroende av riklig tillgång till naturresurser. Täta städer utan lokal matförsörjning blir också helt hjälplösa om vi inte har lastbilar, flygplan, tåg och fraktfartyg som levererar mat ”just-in-time”.

Visst är det bra att satsa på smarta high-tech-städer som kan minska resursförbrukningen i den tid vi har nu. Men vi behöver skapa resilienta komplement till de smarta städerna. För att ta ett exempel: Biogasinsamling är utmärkt så länge det finns storskaliga system som kan hantera det. Men om dessa system skulle sluta fungera behöver vi hitta lokala och robusta system för matavfall. Ett sådant exempel är bokashi-kompostering. På kvartersnivå kan vi samla in och med hjälp av mikroorganismer omvandla matavfallet till värdefull jord, som sedan kan användas i kvartersodlingar som bidrar till den lokala matförsörjningen.

Fjärrvärme är ett utmärkt storskaligt system men vi behöver även fundera på lokala komplement. Går det att producera energi lokalt i mindre system, kanske på kvarters- eller stadsdelsnivån? Kan vi göra våra hus så pass ”smarta” så att de med goda klimatskal och robust teknik skyddar mot kyla och värme även om elektriciteten slås ut?

Detta gäller förstås även mänskliga system. Idag finns i staden förvaltningar, nämnder, avtal, regler med mera som gör att vi håller ihop. Vid en kris ska respektive myndighet enligt Myndigheten för samhällsskydd och krisberedskap fortsätta ansvara för sitt område. Men vad händer om de inte kan? Kan vi skapa lokala system som gör att stadens delar kan fungera och att människor hjälps åt även om stadens byråkrati sätts ur spel?

Susanna Elfors driver Sustopia och är hållbarhetsexpert och teknologie doktor i bebyggelseanalys på KTH